Tankar kring att tänka

Jag funderar mycket. Ibland har jag kanske otur när jag tänker, men det hindrar mig inte. Jag reflekterar när jag sitter på cykeln på väg till skolan och när jag är på väg hem. Jag tänker när jag borstar tänderna. Frågor kommer till mig om jag skulle vakna under natten. Vad tusan, jag sysselsätter min hjärna till och med när jag snabbt springer på toaletten under arbetsdagen. Tankar kring skolan surrar ofta i min hjärna, oavsett om jag är på plats i skolan eller om jag är någon annanstans.

Jag tänker på hur lektionen ska bli. Jag tänker på hur det kommer sig att en lektion blev som den blev. Jag funderar på vad det är som gör att elever beter sig på olika vis, bra eller dåligt. Vad har de varit med om som styr dem fortfarande i dag? Hur kan jag påverka ett beteende åt rätt håll för att det ska bli så bra som möjligt för alla elever? Jag reflekterar kring hur jag själv var i skolan. Vad hade jag tyckt om mig själv som lärare? Vad hade jag som lärare tyckt om mig själv som elev? Jag tänker på vad jag hade kunnat göra annorlunda på en lektion. Fungerade min planering eller skapade den problem? Vilka aspekter fick eleverna vara med och påverka?

Ibland grunnar jag på vad som gjorde att en lektion gick så bra. Och bara det, bra – vad betyder det att en lektion går bra? Att alla är tysta, är det automatiskt en bra lektion? Gör en elev sitt bästa bara för att hen är tyst? Jag tänker på hur ofta det är mitt fel att jag inte är nöjd med en lektion, om det är mitt fel, bara mitt, att det inte är möjligt för en elev att göra sitt bästa. Är det alltid mitt fel? Finns det ett elevansvar eller är allt upp till mig, alltid? Vad är det som gör att en elev under en lektion väljer att inte göra sitt bästa? Eller – vad får en elev att ta med sig mobilen till en lektion, trots att hen vet att hen inte kommer att lära sig lika mycket som när mobilen ligger i skåpet? Eller, vet eleven det? Har hen sett ”Din hjärna – Ditt digitala liv”? Inte alls säkert. Innebär detta att vi har ett antal hackade hjärnor i våra klassrum? Att vi har mobiler som har med sig ungdomar till lektionen och inte tvärtom?

boat cold daylight frost
Vad kan vi göra för att nå alla? Vilka möjligheter stöter vi på under resans gång? Photo by Pixabay on Pexels.com

Graden av angelägenhet kan man tala om, alltså att skolans innehåll, i det här fallet, berör eleven. Kunskapandet ska trumfa alla sociala medier och den genomtänkta programmering de använder för att locka. Så, hur påverkar ämnets innehåll elevens liv? Vad finns det för beröringspunkter med hens varande i detta nu? Räcker det inte ”bara” med att skolan är den grund varpå elevens framtid byggs, att den är det fundament varpå hens själva jag stabilt ska kunna stå och sträva uppåt, oavsett vilka vindar som blåser?

Och… om mina elever inte tycker att skolans innehåll spelar någon roll – vilken roll spelar då jag som lärare? Enligt forskningen – en enorm roll. Och därmed tillkommer ett stort ansvar. Hur kan vi tänka kring det ansvaret? Vi tar del av en aspekt, en grundläggande sådan.

Gert J. Biesta skriver i Undervisningens återkomst om ett ansvar: att göra den vuxna existensen för en annan människa i och med världen möjlig, en uppgift för föräldrar och för pedagoger. Jag är både och, och inser att det inte är lätt, precis som Biesta också säger, ”Mellanområdet är ingen lätt plats att befinna sig på, vilket till viss del förklarar lockelsen hos extrem världsförstörelse och självförstörelse, eftersom de erbjuder en flykt från svårigheterna att existera i och med världen.”

Agerar ”världsförstörare” gör vi när vi försöker vinna över, bryta ned det som gör motstånd, att neka en annan existensen i och med världen. ”Självförstörelse” är när vi drar oss undan från det som gör motstånd. Vi ger upp våra möjligheter att existera i och med världen, vi förstör oss själva.

Med ”mellanområdet” syftar Biesta på det område där vi är i dialog med världen, där vi väcks i vår identitet, där vi blir störda i vårt varande med bara oss själva. Rent konkret innebär det olika forum som exempelvis hemmet, klassrummet och arbetsrummet. Dessa arenor erbjuder motstånd mot våra initiativ, våra handlingar, de begränsar vårt självförverkligande.

Biesta menar att det är just detta som gör att ”vi är med på riktigt, där vad jag gör spelar roll, där vem jag är spelar roll och var jag är spelar roll.” Detta motstånd är alltså det enda vi kan existera i, det som gör att vi blir till – och vi ska bli till utan att hindra andra från att bli till. Hur ofta hindrar jag andra från att leva i och med världen? Hur ofta förstör jag världen jag ska leva i och med, där jag ska låta andra växa i sin vuxna existens? Det är en filosofisk problemformulering, teoretisk, men den sätter fingret på vad som sker i varje interaktion. ”Undervisningens återkomst” – efter fyrtio sidor har många frågor väckts, men några är för mig fundamentala: Hur lever jag i världen? Hur lever jag med världen? Hur märks det? Hur påverkar det människor i min omgivning, ur lärarperspektiv: Hur påverkar jag mina elever? Bjuder jag på motstånd, väcker jag dem ur deras slummer, eller är det så att den digitala verkligheten i en sorts Matrix-anda kidnappat en del?

Vem jag är spelar roll. Vad jag gör spelar roll. Det finns en tröst i det.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s