Svenska och multiliteracitet

Hur skapar vi mening? Kan vi på olika sätt förstärka det vi vill ha sagt? Beroende på syftet med vår kommunikation finns det olika aspekter att ta i beaktande. Modalitet och medium är två av de tyngsta och med hjälp av Petra Magnussons text ”Svenska i ett multiliteraciesperspektiv” (Svensklärarföreningens årsskrift 2016) ska vi dyka ner i denna spännande värld.

 Vi stöter överallt på multimodala budskap, allt från busskuren till våra digitala verktyg. Med modalitet menas enligt Magnusson ”teckenvärld, teckensystem, uttryckssätt”. Beroende på vilken modalitet vi väljer kan vi skapa betydelse på olika vis, till exempel auditivt, visuellt, taktilt eller genom rörelse. Magnusson nämner även rumslig organisation och verbalspråkligt genom tal och skrift.

När vi väl valt modalitet behöver vi fundera på vilket medium som bäst förmedlar det vi vill ha sagt. Magnusson tar hjälp av Anders Björkvall (2009) för att förklara begreppet medium. Han talar om förpackning, vilket betyder att vårt budskap kan förpackas på olika sätt – skrift kan exempelvis tryckas på papper eller publiceras digitalt. Här handlar det om olika material och teknik.

Skrivmaskin bredvid tryckt bok, maskinskrivna anteckningar och handskrivna anteckningar, linjal och ett pennfack varur några pennor tittar ut.

Det är ingen nyhet att de flesta meningserbjudanden (ett samlingsnamn för meddelanden som skapas genom att de ges betydelse genom val av modalitet och medium) sedan länge varit multimodala. Den teknologiska utvecklingen skapar dock nya möjligheter och ställer också nya krav på oss lärare. Här finns en god grund för ämnesövergripande arbete. Magnusson skriver ”Eller är det kanske inte inom svenskämnet som eleverna ska lära sig hur resurser som färg, förgrund, bakgrund och vinklar kan användas i det visuella meningsskapandet eller hur rumsligt meningsskapande laborerar med form, arkitektur, ekosystem och geografi?” Här tänker jag att även om de vidgade textbegreppet rymmer allt från tryckt text till dans och skulpturer finns det anledning att samarbeta.

Vi måste ställa oss frågan vad vi måste kunna för att undervisa om vilka resurser det finns inom olika modaliteter och hur de bäst kan användas. Till detta kommer även det faktum att valet av medium påverkas av att det i så snabb takt tillkommer nya sådana i form av exempelvis appar men även funktioner som nya digitala verktyg erbjuder. Hur uppdaterade är vi när det gäller detta – och, framför allt, hur kan vi hjälpas åt?

Ett nytt sätt att tänka

Den medieteknologiska utvecklingen breddar inte enligt Magnusson bara antalet modaliteter och medier, det utmanar dessutom vårt gamla sätt att tänka. Meningsskapandet är inte längre individuellt utan snarare sociala praktiker i många fall, där i deal som spridning, tillgänglighet och delning råder. Här refererar Magnusson till Knobel och Lankshear (2007) som menar att den medieteknologiska utvecklingen inte bara innebär möjligheter att använda digitala verktyg utan det innebär i förlängningen en förändrad syn på lärande och utbildning.

Hur kan en undervisning som på allvar ger utrymme för ett multimodalt meningsskapande utvecklas? Det är en fråga Magnusson anser är en bra början för att vi ska bli medvetna om vad som krävs när det kommer till meningsskapande i andra modaliteter utöver tal och skrift. Vi behöver tillsammans bli kloka och säkra på undervisning om vilka kompetenser som krävs för att en elev ska kunna tillgodogöra sig ett multimodalt meddelande. Redan att kunna tillgodogöra sig en skriven text kräver flera kompetenser, från avkodning till att kunna förstå texten i ett socialt och kulturellt sammanhang – kompetenser som i sig kan vara komplexa och som behöver utvecklas ytterligare, tillsammans med andra kompetenser för att eleverna ska kunna ta till sig innehållet de står inför.

Kritiskt multimodalt skapande

Ett sätt att möta de didaktiska följder den ökade komplexiteten för med sig, och som enligt Magnusson ställer ökade krav på elevernas metakognitiva förmåga, är multiliteraciespedagogiken, som Magnusson ser som ett kritiskt arbete med multimodala meningserbjudanden – kritiskt multimodalt meningsskapande.

I den här pedagogiken (Kalantzi och Cole, 2012) blir lärande synligt genom kunskapsprocesser: möta, utveckla kunskap, analysera och använda. Magnusson menar att det centrala är att den här pedagogiken beaktar meningsskapande oberoende av vilken modalitet eller vilket medium man arbetar med. Därför blir processerna användbara när undervisningen handlar om hur betydelse kan skapas i olika modaliteter. Magnusson menar vidare att vi genom att lägga in metadiskussioner under arbetets gång kan få eleverna att utveckla metakognitiv medvetenhet om det egna lärandet. Vi kan även utveckla ett eget metaspråk för att öka medvetenheten om hur meningsskapande kan se ut.

Jag tänker att det finns mycket att fundera kring i svenskämnets underbara och meningsskapande värld. Det är ett ämne som rymmer både Raskolnikovs ångest och det senaste inom medieteknologi; det ger oss möjlighet att utforska språk och identitet på flera plan och det ger oss inte minst olika sätt att få utlopp för våra tankar och drömmar – oavsett om det är i 2D, 3D eller en gest.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s